Private Thoughts of Pixan

                        


nar ska man egentligen lara sig lyssna pa sina kanslor och tankar, vaga vara spontan. vaga vilja vara spontan utan att det i bakhuvet trycker pa for mycke... Utan att det i bakhuvet standigt maler och gnor pa om hur det KAN ga...

Matdagen idag inget att klaga pa, mkt battre an igar. Tror det ar mina luncher som ar ;lite i minsta laget, sma propotioner pa hemlagad mat for att sedan ta sig tillbaka ner till stranden. med en mage som da kanns allt for stor och svullen, om sa bara i mina yankar, sa blir de lite mindre iaf.. Kanske ater jag det lilla for fort sa tat jag anda blir matt, eller ater jag sa mkt som jag borde, som jag 'ska' gora??! Jag vill slappna av och ta det som det komemr, men jag ar langt inne alldeles for radd for det!! jag har inte kastat mig ut pa detta lilla (lugna) aventyr for att komma hem och behova genomfora annu en behandling.. men nar man inte vet hur det ar att leva normalt.. nar det var allt for lange sedan...forra dicenniet... tragiskt kan tyckas, men man lar sig leva med det och aven ens nya liv blir vardag, destruktivt eller ej kvittar.

Ut a ata med schweizaren och hans syrra+pojkvan... Trevligt, men jag orkar verkligen inte vara social... och ,med mat omkring migt... Kanske behover jag lite salt istrallet, for just nu e jag mer sugen pa burgare fran donken med cider eller alkolas, trevligt sallskap, garna framfor TVn dar konversationerna inte behover vara det central och kanske en chipspase som vi alla kan dela pa  medans vi snackar sonder ngt program.

Fredagkvall, sjuk romantisk sadan...pa ett hostell, pa andra sidan jorden..

Fan vad jag later bitter, men det ar insidan som talar och den ar inte sammankopplad med det som utsidan visar!

Kanns som denna bloggen ersatter den gamla lite...
                                      some of you've seen it..

Att det som skrivs har...att jag behover skriva av mig...?


Maten gar at hellvete!! och att skriva det sa familjen kan se det kanns ganska rejalt osmidigt!!! Jag vill inte att de ska oroa sig (mer), de racker ,med den vanliga foraldraroron som jag utsatter de for..
Jag kommer pa mig sjalv med att fundera pa vad andra skulle tycka om jag gjorde si eller sa... Hur de skulle reagera och om deras uppfattning om mig i sa fall skulle andras.. 

These aren't very good signs, I know, I think I know...

                       

Med maten som gar lite som den inte borde, att jag far for mig att jag ska ata lite mindre (inte bara tjock overarm..) sa vet jag hur latt det blir galet, aven om formiddagarna matmassigt anda gar som de ska!! Gar som hemma.. Skillnaden ar val lite har att jag ar alldeles for lat for att stalla mig och laga mat i det enorma och varma koket hostellet erbjuder...och att ata 2 varma mal mat ute dagligen, 150:-/dag, 7 dagar i veckan...

Kanske kommer jag bara med undanflykter, jag vet inte, men jag kanner att jag MASTE MASTE MASTE ta tag i maten!!! Jag tranar langt ifran sa mkt som jag gjorde hemma och kanner df att jag inte har rad att ata utover matplanen, typ.. Jag saknar styrketraningen!!! Fria vikter... men jag forasoker intala mig att jag inte ar har for att trana, att det ar ngt jag kan gora hemma!! Att om jag val borjar trana har, pa gymmet pa andra sidan gatan.., sa kommer jag allt for latt fastna dar och kanske att det vore annu ett steg tillbaka till det destruktiva monstret...?



Jag fattar inte att det kan vara sa svart egentligen!!!
Dimmljusen ar inte pa och jag vet ju att jag mar snappet ANNU battre om jag skoter maten, utan att smaata, ata choklad/godis och utan att ata mer eller mindre an vad jag ska.

Missat fm-melliset, kanske ska jag ga och ta en frukt istallet.
Sluta 'raka'  missa mellisar, ata riktig lunch och middag, utan att fuska!!! 


                           for det ar bara mig sjalv jag lurar i slutandan...


att jag har en uppvaktande schweizare (aren aldre) efter mig, gor det inte lattare nar jag kanner att jag bara vill dra mig undan, isolera mig igen... Need 2 stop this, like NOW!!!

Känns som de kanske va bra att he en sista gång på Östra och den föll sig väl ga lägligt...
Näsduk mest bara i början, vilket va tur eftersom de vart direkt till jobbet efter..

                   Kanske att jag behöver komma ner i varv lite själv 
                   och få smälta vad som sas innan jag kan ta in det...


Kommer på mig själv med att komma på nya ursäkter -och det känns emellanåt som jag har ursäkter för..ALLT!

Ena stunden får jag för mig att det skulle vara lättare prata IRL men när jag väl sitter där, öga mot öga med pålitlig vän, oavsett var, är det tvärt om... att ja säkert skulle ha lättare å prata om skiten el berätta hur jag mår när jag inte såg personen ifråga...

Jag gissar att jag fortf skämms en hel del...
Att jag hellre skyller på dålig karraktär än en sjukdom.. bara att jag fortfarande har svårt att säga orden, de närliggande ord som tillhör och berör sjukdomen...kanske för att skammen är för nära, att minnena och bilderna som dyker upp är lite jobbiga (och att jag inte vill överföra det till någon annan, visa vad det innebär, hur jävla oglammig en ÄS är...), att det känns som jag blottar hela mig, samtidigt som jag är rädd att mottagren tolkar det fel..

Lite som att svara att man inte har en bra dag, att det känns som man utelämnar hela sig själv... fastän man inte gör det!


Att jag har lättare att prata med mina närmsta kompisar än med familjen, än med mor min.. Energin ska jag nu lägga på att komma tillbaka till matplaneringen vilket på sikt gynnar måendet lite mer än så som det är nu.. Planera allt som ska göras runt maten och sätta den i första rummet..


Logiken är inte glasklar,
                 ..och den stress och oro jag känner kommer så småningom släppa..

Fått mer gjort än på länge idag med jobb, Östra, röjning i bohaget och en hel del packande!! Kanske inte konstigt jag är trött..

Jag är fri.
På riktigt!
Allt eftersom lär jag mig flyga längre och längre sträckor.
Längre innan jag behöver mellanlanda..

Kanske är det så lätt att det finns en lätt väg och en svår väg...

Den lätta vägen, lätt här och nu, snabbaste flyktvägen som på lång sikt gör saker mycke värre...
Den jobbiga vägen tar itu med det jobbiga här och nu, fortsätter arbeta sig igenom det och får i slutet en saftig belöning, här i form av ett liv värt leva..